Jag försöker vinna en sån här fin Usa-bikini från mad lady: www.madlady.se/usa-bikini :D

För en stund sedan tänkte jag skriva vad jag tycker om rättegången som pågår i Norge just nu. Men jag har insett att det går bara inte, även om jag nyss pratade om det med mina fina vänner. Bara då skakade jag i hela kroppen, men nu när jag kommit hem och läst vad som sagts idag vet jag inte längre vart jag ska ta vägen. Så det går bara inte. Jag är alldeles för arg, frustrerad och ledsen. Och vad vågar man egentligen säga? Antagligen skulle det bara bli alldeles rörigt ändå, och hur många andra har inte redan skrivit om det? Men jag var trots allt tvungen att skriva av mig lite, så det blev det här istället...

Efter ännu en helt grym dag på klipporna så har hela kroppen typ vant sig vid alla grejor. Det känns som om jag fortfarande har på mig både hjälm och sele ^^ Men som sagt det har verkligen varit så himla kul, och jag har lärt mig massor. Jag fick till och med ett intyg på att jag kan sätta topprep ( men jag är rätt säker på att det inte säger er särskilt mycket? ;) ). Men jag har inte tagit några kort, eftersom jag inte ens vågade ta med mig kameran. Jag menar tänk om man tappar den från klippan?! Oh, jag måste verkligen berätta en grej till. Jag fick fira ner mig själv från klipporna ett par gånger, det var så j*vla kul! Förutom precis i början, då var det bara läskigt. Vem kliver frivilligt ut från en klippa på ca 10-12 meter? ^^ Hur som helst, den bästa helgen på länge!

Häromdagen hände en lite kul grej. Eller typ kul i alla fall. Jag mådde jättedåligt över något en kväll, och tänkte att då kunde jag åtminstone vara lite djup och skriva en text om det. Men lat som jag är, så gjorde jag inte det direkt utan väntade och tänkte göra det dagen efter istället. Men när jag vaknade var problemet löst! Så det blev inget sorgset och djupt inlägg utan ett positivt ^^ Och idag har jag verkligen haft en grym dag! Jag har varit utomhus i åtta timmar på en klätterkurs! Det var awsome. Och det här blev ett flummigt inlägg :P Ses!

Vem vill inte ha snöstorm till påsk? Tur att det finns sarkasm, haha.

Jag har börjat tro att man ger rädslor till varandra. Alltså att större delen av alla rädlsor man har, egentligen inte är "ens egna" utan någon annans. För till exempel, när jag var liten så var jag inte alls rädd för att vara ute på kvällen. Jag tyckte liksom bara att det var spännande. Men så berättade en av mina kompisar att hon tyckte det var superläskigt att gå förbi några buskar i närheten av hennes hus på kvällarna, eftersom hon alltid inbillade sig att någon gömde sig där. Så fort hon sagt det så undvek jag att gå förbi där och började ta omvägar istället, eftersom jag inte kunde sluta tänka på det hon sagt. Så småningom var det inte heller bara det stället som jag ogillade, utan jag hittade flera andra ställen som alla fick mig att tänka på samma sak. Bara för att hon berättade om sin rädsla för mig. Annars har vi ju under hela vår uppväxt fått höra "Rör inte den, den är farlig. Gå inte dit! Akta dig!" från våra föräldrar, och därför vet man ju om att det är farligt att springa omkring med en sax. Har vi liksom fått våra föräldrars rädslor? Och det behöver ju inte vara någon som faktiskt berättat om en rädsla för en. Man kan läsa om en massa hemska saker i tidningar eller på nätet, och sedan gå och oroa sig för dem. Kanske borde vi helt enkelt isolera oss själva? Då kanske man slipper oroa sig.

Ett bra tag nu så har jag hört hur folk klagar över Sporify, att det har blivit tidsbegränsat, kopplat till facebook och att man bara kan lyssna på varje låt fem gånger. Men jag har haft sån himla tur. Det tog inte lång tid för mig att tröttna på de första begränsningarna, eftersom de tio timmar som skulle räcka för en månad tog slut efter ungefär tre dagar och i princip varje låt i min spellista var markerad med blått, för att jag lyssnat på den för många gånger. Så jag gick till mina kompisar och gnällde. Och när dem tröttnade på det så var det en av dem som sa, "Varför skaffar du inte bara ett konto till och växlar mellan dem?". Visst var hon smart? Så det gjorde jag.

Är det bara jag i hela världen som mår dåligt av det? Jag älskar att sova, verkligen, men att vakna sådär framåt ett en påsklovsmåndag som den här... Tanken skrämmer mig lite. Uppenbrligen så kommer jag inte göra det, eftersom klockan bara är halv elva och jag har varit vaken ett par timmar redan. Vilket jag inte valde friviligt utan var tvungen till. Men jag är faktiskt grymt tacksam till killen som bad mig lämna tillbaka nyckel kl 8.30 nere i stan. För nu är klockan som sagt knappt elva och jag har redan promenerat genom hela stan, tillbaka igen och sedan suttit här hemma en stund med bra musik i hörlurarna. Jag har ingen aning om vad jag ska göra idag, men även om det slutar med att jag inte gör något alls så kommer jag inte ha dåligt samete eftersom jag åtminstone lämnat huset någon timme. Fattar någon vad jag menar? ^^ Jag vill gärna sova tills jag känner mig helt utvilad, men jag mår mycket bättre om det innebär att jag faktiskt vaknar på morgonen och inte vid lunchtid. Ville bara säga det.