Jag har börjat tro att man ger rädslor till varandra. Alltså att större delen av alla rädlsor man har, egentligen inte är "ens egna" utan någon annans. För till exempel, när jag var liten så var jag inte alls rädd för att vara ute på kvällen. Jag tyckte liksom bara att det var spännande. Men så berättade en av mina kompisar att hon tyckte det var superläskigt att gå förbi några buskar i närheten av hennes hus på kvällarna, eftersom hon alltid inbillade sig att någon gömde sig där. Så fort hon sagt det så undvek jag att gå förbi där och började ta omvägar istället, eftersom jag inte kunde sluta tänka på det hon sagt. Så småningom var det inte heller bara det stället som jag ogillade, utan jag hittade flera andra ställen som alla fick mig att tänka på samma sak. Bara för att hon berättade om sin rädsla för mig. Annars har vi ju under hela vår uppväxt fått höra "Rör inte den, den är farlig. Gå inte dit! Akta dig!" från våra föräldrar, och därför vet man ju om att det är farligt att springa omkring med en sax. Har vi liksom fått våra föräldrars rädslor? Och det behöver ju inte vara någon som faktiskt berättat om en rädsla för en. Man kan läsa om en massa hemska saker i tidningar eller på nätet, och sedan gå och oroa sig för dem. Kanske borde vi helt enkelt isolera oss själva? Då kanske man slipper oroa sig.